Stockholm - Hans Filipsson, grundare och språkrör Marschen för tillgänglighet

Dags att gå från ord till handling

Tal vid Marschen för tillgänglighet 2012

Idag är en historisk dag! I nästan ett helt decennium har vi i den samlade funktionshinder- och Independent Living- rörelsen demonstrerat för vårt gemensamma och orubbliga krav på att otillgänglighet ska klassas som diskriminering.

Vem hade kunnat tro att vi skulle stå här nio år senare, när 600 personer lördagen 18 augusti 2003 trotsade hällregnet i Stockholm och marscherade de fem kilometrarna mellan Wennergren-Center och Mynttorget, i den första Marschen för tillgänglighet?


Att i nästan tio år i rad genomföra en demonstration är unikt för kampen i Sverige. Något liknande har aldrig förekommit i rörelsens historia. I ur och skur har våra landsomfattande demonstrationer genomförts år efter år efter år. 


Det finns i dagsläget en majoritet i riksdagen för att lagstifta. Vi har idag, lördagen 26 maj 2012, väntat exakt 554 dagar sedan färdigställandet av den senaste i raden av utredningar. Räknar vi från den första marschen har vi väntat i 3207 dagar.



Vi har ännu ingen lag. Det är nedslående.

Men vår kamp har inte varit förgäves! Vi har alla över hela landet skrivit debattartiklar. Vi har deltagit i intervjuer i radio, TV och tidningar. Vi har sökt alla politiska partiers uppmärksamhet och stöd. Vi har i våra tre anmälningsaktioner 2005, 2007 och 2009 anmält diskriminerande otillgänglighet till Handikapp- och sedermera Diskrimineringsombudsmannen. Under några eftermiddagar dessa år gjordes tusentals anmälningar av ett 100-tal aktivister. Detta bevisade det vi och politiker redan vetat i 50 år: Det här är enbart toppen av ett gigantiskt isberg. Isberget bär namnet diskriminering i form av otillgänglighet.

Men framförallt har vi okuvligt hamrat in budskapet att otillgänglighet är diskriminering.

Vår kamp har vi drivit sida vid sida och med stöd av den samlade rörelsen. Över 150 organisationer och företag har ställt sig bakom vårt krav på att otillgänglighet ska klassas som diskriminering. Många av dem har aldrig förut uttryckt en åsikt i någon av våra frågor.

Vi har tillsammans med andra aktörer lyckats få gehör för frågan medialt och bland allmänheten. Vi har fått ett enat politiskt etablissemang att i alla fall på papperet hålla med om att otillgänglighet är diskriminering. Men det förefaller vara en läpparnas bekännelse.

Vi har i syfte att söka dialog och gehör för vår fråga låtit politiker tala i anslutning till våra demonstrationer. Det har marscherna i Stockholm, Göteborg och många andra orter med början ifjol satt stopp för. Vi är evinnerligt trötta på att man på vuxendagiset Rosenbad tycks stoppa huvudet i sanden och blunda för den diskriminering vi dagligen utsätts för. Låt Fredrik Reinfeldt och Anders Borg varva att sitta i rullstol med att ha ögonbindlar och hörselskydd på sig i en vecka. De måste försöka utföra alla sina vanliga åtaganden både i sina roller som statsminister respektive finansminister och privat. Låt dom tvingas använda Färdtjänst för alla sina resor i jobbet och på fritiden ett par dagar. Då kommer vi att ha ett lagförslag inom en vecka.

Vi håller alla ledamöter i sittande och tidigarevarande riksdagar och regeringar de senaste 50 åren personligen ansvariga för att de tillåter och tillåtit att den diskriminerande otillgängligheten alltjämt får fortgå i Sverige. Vi blir dagligen utsatta för den diskriminerande otillgänglighetens utestängning och kränkning av vår självklara rätt att delta i och ta del av samhället.

När vi inte kommer in, fram och runt för att det finns trappor, steg, trösklar och dörröppnare saknas, blir vi diskriminerade. När vi inte kan gå på toaletten eller får ta med oss våra ledar- eller assistanshundar in i en byggnad eller på allmän plats, ja till och med i den politiska maktens högborgar, blir vi diskriminerade. När vi inte kan ta del av information i punktskrift, på lättläst svenska eller på teckenspråk, blir vi diskriminerade. När allergikers och ledarhundsförares intressen utan grund ställs mot varandra, blir båda grupperna diskriminerade.



Dessa exempel är precis lika diskriminerande som när Svenska ishockeyförbundet tar över tusen kronor mer för människor som använder rullstol än för människor som inte gör det. Diskrimineringen är densamma, men medan exemplet med rullstolsplatserna till hockey-VM täcks av nuvarande lagistiftning gör inte de tidigare exemplen det.

Regering och riksdag, ni ska inte tro att vi inte vet vilka ni är. Ni kan likt Antonius Block i Bergmans klassiska mästerverk Det sjunde inseglet gång på gång försöka mena att ni glömt hur pjäserna stod. Men vi har inte glömt. Ingenting undgår oss.

Vi kan naturligtvis skilja på sak och person, det är inte ni som privatpersoner som gjort detta. Men för varje dag ökar er skuld som ministrar för vad vi utsätts för dagligen. Ni delar skulden med riksdagens 349 ledamöter. Ni delar skulden med samtliga regeringar och riksdagar de senaste 50 åren.

Alla vi som genom åren jobbat och slitit för demonstrationernas genomförande på varje ort i hela landet och i övriga aktiviteter är fantastiska. Känn er stolta! Ni har gjort en enorm insats. Vårt arbete är dock över och vi lämnar nu efter nära 10 år till andra aktörer att fortsätta kampen. Risken är stor att om regering och riksdag inte snart tar sitt ansvar kommer nästa steg att bli regelrätt och systematisk civil olydnad.

Politikerna har sagt sitt. Följ USA:s, Australiens, Storbritanniens, Sydafrikas och Norges med flera länders exempel och gör otillgänglihet till ett diskrimineringsbrott.

Det är dags att gå från ord till handling.