Vanliga frågor

1. Om Marschen för tillgänglighet

1.1 Vad är Marschen för tillgänglighet?
1.2 Vad gör Marschen för tillgänglighet?
1.3 Vilka är de viktigaste milstolparna för er organisation?
1.4 Vad är bakgrunden till marschen?
1.5 Vilka driver marschen?
1.6 Hur finansieras marschen?
1.7 Vilka stödjer marschen?

2. Om tillgänglighet, otillgänglighet och nuvarande situation

2.1 Vad menar ni med tillgänglighet och otillgänglighet?
2.2 Hur många berör tillgängligheten? Hur många personer med funktionsnedsättning finns det i Sverige?
2.3 Vad är kopplingen mellan personlig assistans och tillgänglighet?
2.4 Vad är kopplingen mellan personlig service, personlig assistans och tillgänglighet?
2.5 Finns det några vanliga myter om tillgänglighet?
2.6 Är otillgänglighet verkligen diskriminering?
2.7 Men måste det inte finnas en avsikt att diskriminera?
2.8 Vilka andra länder har redan liknande lagstigning?
2.9 Hur är situationen i Sverige med lagstiftningen? Vad har hänt?

3. Argument

3.1 Varför behövs en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering?
3.2 Kan ni ge några konkreta argument för att klassa otillgänglighet som diskriminering?
3.3 Men vill ni ha ett 'skadeståndssamhälle' där människor stämmer varandra i tid och otid?!
3.4 Kan man inte se mellan fingrarna för småföretagare och andra mindre näringsikdare?
3.5 Hur ska småföretagare och andra mindre näringsidkare klara av kostnaden för att tillgängliggöra?
3.6 Men blir det inte väldigt fult om det ska vara ramper och annat överallt?
3.7 Gnäller ni inte bara? Har det inte blivit mycket bättre de senaste 100 åren?
3.8 Men hur långt vill ni gå då? Ska naturen också göras tillgänglig?!
3.9 Men kostar inte det här väldigt mycket? Har Sverige verkligen råd?

---

1. Om Marschen för tillgänglighet

1.1 Vad är Marschen för tillgänglighet?
Marschen för tillgänglighet är en organisation som verkar för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning i Sverige. Organisationen är fristående, ideell, samt politiskt och religiöst oberoende.

Syftet med marschen är att väcka uppmärksamhet i media, hos allmänhet och bland beslutsfattare. Därmed hoppas vi kunna lyfta frågan för den debatt som hittills varit pinsamt frånvarande i Sverige. Vi vill fokusera på att tillgänglighet är en mänsklig rättighet och att otillgänglighet inte bara drabbar personer med funktionsnedsättning, utan föräldrar, barn, pojk- och flickvänner, makar, kompisar – kort sagt: samhället i stort. Otillgänglighet av den grad som finns i Sverige idag är inte värdigt ett modernt samhälle.
Tillbaka.

1.2 Vad gör Marschen för tillgänglighet?
Demonstrationer: Varje år anordnar vi en landsomfattande demonstration med samma namm som organisationen, där alla som stödjer vårt syfte unisont manifesterar kravet på att otillgänglighet måste klassas som diskriminering. Vi har demonstrerat i Stockholm varje år sedan 2003. 2007 skedde för första gången marscher på andra orter; Askersund, Göteborg och Helsingborg. Läs mer om vad som hänt varje år i vårt arkiv.

Anmälningsaktioner: Tre gånger har vi genomfört anmälningsaktioner mot diskriminerande otillgänglighet. Den första startade 20 augusti 2005, den andra 18 augusti 2007 och den tredje 22 augusti 2009. Vid den första aktionen blev resultatet över 1500 anmälda objekt. Resultatet av den andra aktionen blev något färre, strax över 1200. Den tredje aktionen ledde till över 1000 anmälningar. Sammantagna har anmälningsaktionerna haft stor effekt. De har uppmärksammat i media, i Riksdagen, Regeringen och departement.

Läs mer om den första anmälningsaktionen, den andra anmälningsaktionen och den tredje anmälningsaktionen.

Hemsida: Vi driver hemsidan www.marschen.se där vi presenterar organisationen, vad vi vill uppnå och nyheter.

Namninsamling: På vår hemsida pågår också vår namninsamling.

Information och debatt: Vi deltar i eller medarrangerar olika typer av arrangemang, exempelvis paneldebatter, seminarier och föreläsningar där vår fråga är i fokus.
Tillbaka.

1.3 Vilka är de viktigaste milstolparna för er organisation?
Några viktiga milstolpar:
- den första Marschen för tillgänglighet skedde 2003
- den första anmälningsaktionen mot diskriminerande otillgänglighet skedde 2005
- antalet stödjande organisationer och företag passerade 100 st 2005
- det första året vi demonstrerade på fler orter än Stockholm var 2007

Du kan läsa mer om vad som hänt tidigare i vårt arkiv och på vår sida med nyheter.
Tillbaka.

1.4 Vad är bakgrunden till marschen?
I USA finns en omfattande diskrimineringslagstifning som bland annat klassar otillgänglighet som diskriminering och ger människor rätt till skadestånd: Americans with Disabilities Act (ADA) som stiftades 1990. Däremot saknas assistanslagstiftning av den typ som lagen (1993:387) om särskilt stöd till vissa funktionshindrade (LSS) och lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS) innebär. ADAPT, en av de största amerikanska funktionshinderrättsrörelserna, genomförde i september 2003 "Free Our People March", en 23 mil lång marsch mellan Philadelphia och Washington, D.C., för att stödja införandet av en assistanslagstiftning - MiCASSA (Medicaid Community Attendant Services and Supports Act) som numera blivit till lagförslaget The Community Choice Act.

Inspirerade av den amerikanska marschen togs initiativet till den svenska av Adryan Linden, Funktionshindernationen; Jonas Franksson, dåvarande ordförande för Unga Rörelsehindrade; och Hans Filipsson, dåvarande vice ordförande för DUNS. Bland annat sa dessa att det i Sverige inte tidigare genomförts arrangemang som detta (demonstrationen 2003) och att man trodde att det måste till för att en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering ska införas.

Länk:
www.adapt.org - om ADAPT och arbetet för att införa The Community Choice Act
Tillbaka.

1.5 Vilka driver marschen?
Marschen för tillgänglighet drivs av en arbetsgrupp vars medlemmar jobbar helt ideellt.

Läs mer om hur Marschen för tillgänglighet är organiserad, arbetsgruppen och våra medarbetare på sidan Kontakt - Om oss.
Tillbaka.

1.6 Hur finansieras marschen?
Marschen för tillgänglighet är än så länge en helt ideell organisation. Vi tar inga statsbidrag och de som jobbar med marschen får ingen ersättning för sitt arbete.

De första åren finansierades vårt arbete av att vi fick små bidrag från många av våra stödjande organisationer vilket tillsammans möjliggjorde vårt arbete.

Sedan ett par år tillbaka är STIL - Stiftarna av Independent Living i Sverige vår huvudsponsor och garanterar marschens fortsättning.

Om du eller din verksamhet är intresserad av att sponsra oss är du välkommen att höra av dig. Vi tar gärna emot stora som små bidrag på plusgirokonto 1385875-8.
Tillbaka.

1.7 Vilka stödjer marschen?
Fler än 140 organisationer och företag stödjer hittills Marschen för tillgänglighet. Tillsammans representerar dessa mer än 1 miljon människor och har en omsättning på över 1,5 miljard kronor. (På grund av tillförlitligheten till dessa uppgifter räknar vi sedan våren 2008 inte längre på statistiken hos stödjande.) Över 7000 personer har valt att underteckna vår namninsamling.

Följ denna länk för en fullständig förteckning över vilka organisationer, företag och andra sammanslutningar som stödjer oss.
Tillbaka.

2. Om tillgänglighet, otillgänglighet och nuvarande situation

2.1 Vad menar ni med tillgänglighet och otillgänglighet?
Tillgänglighet är detsamma som öppenhet; att ha tillgång <í>till. En miljö som inte är tillgänglig för alla utesluter alltså vissa. De som blir uteslutna, som inte får tillgång till, blir diskriminerade.

Det är inte vår uppgift att i detalj definiera vad tillgänglighet är. Att sätta gränsen för vad som bör och inte bör innefattas av en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering, måste bli lagstiftares och juristers uppgift i samråd med expertis från exempelvis funktionshinderrörelsen. Utan den expertisen riskerar lagstiftningen att bli urvattnad och missriktad. Personer med funktionsnedsättning vet naturligtvis bäst sjäva vad som möjligheterheterna att leva ett liv som vem som helst. Nothing about without us!

Vi vill dock klargöra att vi i grunden stödjer en inkluderande, inte exkluderande, syn på tillgänglighet. Tillgänglighet handlar om betydligt mer än den rent fysiska framkomligheten. I nuvarande lagstiftning nämns enbart grupperna personer med rörelsehinder och personer med försämrad orienteringsförmåga, dvs synskador och hörselskador. Detta är ett förlegat och otidsenligt synsätt. Tillgänglighet rör naturligtvis även grupper som personer med: allergier, hjärnskador, psykiska funktionsnedsättningar, utvecklingsstörning, övervikt och läs- och skrivsvårigheter. Vidare rör det naturligtvis inte bara den rent fysiska möjligheten att ta sig fram utan även tillgången till information och ett värdigt bemötande.

I samband med tillgänglighet nämns ofta ordet användbarhet. Enkelt uttryckt kan tillgänglighet förklaras som möjligheten att ta sig fram och komma åt medan användbarhet är möjligheten att vistas i och använda en miljö till vad den är till för. När vi använder ordet tillgänglighet avser vi dock båda dessa termers betydelser.

Två i vårt tycke bra beskrivningar av tillgänglighet finns hos Handikappförbunden och i Handikappombudsmannens rapport Diskriminering och tillgänglighet (kapitel 3.2 Tillgänglighet och användbarhet inom olika områden).

Otillgänglighet är förstås motsatsen till tillgänglighet. I en miljö som inte är tillgänglig blir personer med funktionsnedsättning funktionshindrade. Den otillgängliga miljön är alltså funktionshindrande och skapar större problem för personer med funktionsnedsättning än vad som skulle kunna vara fallet.
Tillbaka.

2.2 Hur många berör tillgängligheten? Hur många personer med funktionsnedsättning finns det i Sverige?
Det finns omkring 1,8 miljoner personer med funktionsnedsättning i Sverige. Det motsvarar 20 % eller 1/5 av befolkningen.

Fördelningen för de vanligaste funktionsnedsättningarna ser ut som följer:
Rörelsehinder: Ca 560 000. 130 000 använder manuell eller eldriven rullstol. 250 000 rollator.
Hörselskador/döv: Över 1 miljon, varav en tredjedel använder hörapparat.
Synnedsättningar: 125 000 personer
Astma: 470 000 personer
Allergi: 560 000 personer (svåra allergiska besvär)
Läs- och skrivsvårigheter: 330 000–660 000 personer.
(Många har flera funktionsnedsättningar. Därför blir den totala summan mer än 1,8 miljoner.)

1,8 miljoner berörs alltså direkt av otillgängligheten i samhället. Men det stannar naturligtvis inte där. Otillgängligheten berör förstås barn, makar, pojk- och flickvänner, föräldrar, vänner, arbetskamrater, klasskompisar etc, etc, etc - kort sagt: samhället i stort. Det är människor av kött och blod som dagligen lever med otillgängligheten, ett system som kan liknas vid det vita Sydafrikas Apartheid.

Slutligen använder organisationen Design for All ett mycket bra motto: Tillgänglighet är nödvändig för 10 procent av befolkningen, bra för 40 procent och bekväm för 100 procent.
Tillbaka.

2.3 Vad är kopplingen mellan personlig assistans och tillgänglighet?
Lagen (1993:387) om särskilt stöd till vissa funktionshindrade (LSS) ger personer med omfattande funktionsnedsättning en rad rättigheter, bland annat kontaktperson, ledsagare och råd och stöd. Tillsammans med lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS) ges rätten till personlig assistans till likaså personer med omfattande funktionsnedsättningar.

När LSS och LASS kom 1993 innebar det en revolution för många personer med funktionsnedsättning: plötsligt kunde man leva sitt liv mer som vem som helst, utanför institutioner och känslan av att vara ett bihang, en belastning och till besvär. Den sanning som så gott som aldrig berättas i Sverige är att många människor som hela sitt liv existerat mer eller mindre livegna på institutioner, i gruppboenden eller i sina föräldrahem, utlämnade åt personalens eller anhörigas välvilja eller godtycke, genom lagstiftningarna för första gången fick möjlighet att leva och ta makten över sina liv.

Tillgänglighet och assistans är två sidor av samma mynt och de rättigheter som LSS och LASS ger är en självklar del av ett tillgängligt Sverige.

Av över miljonen svenskar med funktionsnedsättning har omkring 17 000 personlig assistans enligt LSS eller LASS. Personlig assistans kan enligt lagstiftningen beviljas för tre målgrupper, sk personkretsar:

"1. Personer med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd

2. Personer med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre
våld eller kroppslig sjukdom.

3. Personer med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror å normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service."

Personkrets 3 omfattar bland annat människor med omfattande rörelsehinder och synskador. En vanlig siffra som brukar nämnas är att personkrets 3 utgör 60 % av dem som har assistans, vilket motsvarar omkring 10 000 personer.

LSS hotas idag bland annat av det domstolstrots som kommuner ägnar sig åt i allt högre grad. Ett trots som innebär att den som får rätt till en insats enligt LSS inte får insatsen verkställd med motivet att det saknas pengar.

Den första Marschen för tillgänglighet 2003 hade som sekundärt syfte "att värna LSS". Vi upplevde dock att detta gjorde det svårt för oss att kommunicera vårt budskap och det sekundära budskapet togs därför bort inför marschen 2004.
Tillbaka.

2.4 Vad är kopplingen mellan personlig service, personlig assistans och tillgänglighet?
Personlig service innebär att människor som annars inte kan ta del av eller delta i en verksamhet kan göra det. Det kan exempelvis handla om:

• att personer med synskador får ledsagning till rätt perrong inom tågtrafiken
  
• att personer med utvecklingsstörning får en lämplig guidning på ett museum
  
• att personer med synskador eller lässvårigheter får menyn uppläst av personalen på en restaurang
  
• att personer som använder rullstol får hjälp att ta ner varor som är placerade på högre nivå i en affär
  
• att personer med synskador och rörelsehinder får hjälp att ta mat och bära tallriken på restauranger som erbjuder buffet.
  

Således är personlig service ett måste och en självklar del av ett tillgängligt samhälle. Om en verksamhet erbjuder en vara eller en tjänst måste verksamheten också kunna tillgodose att människor kan ta del av varan eller tjänsten.

Personlig service får däremot aldrig bli ett substitut för att tillgängliggöra en verksamhet. Kan verksamheten göras tillgänglig ska den det. Därmed gör man också människor med funktionsnedsättningar självständiga när de nyttjar den.

I takt med assistansreformen har på senare år en ny vanföreställning om personer med funktionsnedsättning börjat florera: Alla har personlig assistans. Åtskilliga exempel finns på att människor nekats personlig service med hänvisningen "Använd din assistent!" Enligt svaret på föregående fråga är det omkring 17 000 av Sveriges över miljonen personer med funktionsnedsättningar som har personlig assistans, så föreställningen "Alla har personlig assistans" förefaller en smula onyanserad.
Tillbaka.

2.5 Finns det några vanliga myter om tillgänglighet?
Ja, det finns flera, och några av dem tycks - om man vill vara cynisk - ha tillkommit för att "söndra och härska", dvs skapa missämja mellan olika grupper av människor med funktionsnedsättning, vilket leder till att grupperna angriper varandra istället för att göra gemensam sak mot den diskriminering man utsätts för. Här är några exempel:

• "Permanenta ramper är inte bra för då snubblar personer med synskador på dem!": Detta är en vanligt förekommande myt. Om en ramp utformas som den ska och förses med kontrastmarkeringar, dvs helt enkelt följer gällande lagstiftning och dess föreskrifter, finns så gott som ingen snubbelrisk för personer med synskador. Genom åren har vi haft flertalet medarbetare med synskador och i dagsläget har en av oss som jobbar med marschen det. Vi har väldigt goda kontakter hos organisationer för personer med synskador. Trots detta har vi aldrig hört talats om att en person med synskada specifikt skulle ha på specifikt en ramp. (Däremot vet vi om flertalet exempel på andra "snubblingar", exempelvis när personer med synskador ramlat ner på spåren i Stockholms tunnelbana och till och med dött. Detta eftersom trafikhuvudmannen trots lagen om handikappanpassad kollektivtrafik från 1979 tillåts fortsätta att ha ur tillgänglighets- och säkerhetssynpunkt urusla perronger. I andra länder har man helt avskärmat spåren och tunnelbanevagnarna stannar alltid så att dörrarna är synkade med öppningar i avskärmningarna som endast öppnas när vagnarna stannar vid dem.)


• "Byggnaden är k-märkt, så här får/kan/vill vi inte förändra någonting (läs: tillgängliggöra)!": Detta är helt fel. Byggnader som är k-märkta omfattas också av nuvarande lagstiftning. Skillnaden är att speciell hänsyn måste tas till de värden man vill bevara. Man kan ju undra hur man i slott och koja kunnat tillåta att vatten och el dragits; att avlopp dragits; att trappor försetts med räcken; etc. Borde inte det rimligtvis förstöra en stor del av det "genuina och pittoreska" som argumentets förespråkare vill bevara? Vi lever inte i det förflutna, vi lever i nuet. Ett tillgängligt kulturarv gör ju att fler människor kan ta del av det.


• "Man kan inte låta ledar- och servicehundar få komma in i allmänna lokaler, exempelvis restauranger, eftersom det stör allergiker!": Först och främst ifrågasätter vi om detta överhuvudtaget är ett större problem. Epidemilogiprofessor Magnus Wickman, Karolinska institutet och docent Mårten Andersson, Universitetsjukhuset i Lund har var för sig meddelat att kontamineringsrisken som orsakas av en hund är försumbar i ett sammanträdesrum där flertalet ledamöter deltar. Ledamöterna själva alstrar dessutom allergener i lika stor omfattning som en hund.
  
  Vidare har Astma- och allergiförbundet och Synskadades Riksförbund i en överenskommelse kommit fram till att eventuella problem som uppstår ska lösas från situation till situation, i ömsesidigt samförstånd och med respekt för varandra.
  
  Slutligen: I Livsmedelsverkets föreskrifter och allmänna råd om livsmedelslokaler (SLVFS 1996:6) finns undantag så att exempelvis restaurangägare kan tillåta ledar- och servicehundar i sina lokaler.


• "Tillgänglighet berör bara en ytterst liten minoritet av befolkningen!": Detta är helt fel. I Sverige finns det 1,8 miljoner personer med funktionsnedsättning, och otillgängligheten berör förstås inte bara dem utan barn, föräldrar, pojk- och flickvänner, vänner, arbetskamrater, klasskompisar etc, etc, etc - kort sagt: samhället i stort. (Se vidare 2.2 Hur många berör tillgängligheten? Hur många personer med funktionsnedsättning finns det i Sverige?.)

Tillbaka.

2.6 Är otillgänglighet verkligen diskriminering?
Det korta svaret: Ja, tveklöst!

Det långa svaret: När någon behandlas annorlunda på grund av sin grupptillhörighet särbehandlas - diskrimineras - denne. Om exempelvis en person som använder rullstol inte kan komma in på en restaurang för att det är trappsteg till entrén beror det inte på rullstolen, utan på trappan. Att trappan finns där beror i sin tur på något av följande eller en kombination av dem: att byggherren, arkitekten, fastighetsägaren, restaurangägaren eller flera av dem inte följt gällande lagstiftning; att kommunen inte fullföljt sina skyldigheter enligt gällande lagstiftning; och i förlängningen på att otillgänglighet inte ännu klassats som diskriminering.
Tillbaka.

2.7 Men måste det inte finnas en avsikt att diskriminera?
Nej, det verkar vara en föreställning hos många och är inte riktigt. Om någon medvetet nekar någon att exempelvis komma in och om någon inte kan komma in på grund av otillgänglighet spelar avsikten ingen roll - konsekvensen är densamma: utestängning. Att en handling inte behöver vara avsiktligt diskriminerande för att vara diskriminerande märks också i all befintlig diskrimineringslagstifning i Sverige och övriga världen.
Tillbaka.

2.8 Vilka andra länder har redan liknande lagstigning?
I många andra länder finns redan lagstiftning som förbjuder exempelvis näringsidkare och offentliga organ att diskriminera människor genom otillgängliga verksamheter. Några exempel, i kronologisk ordning efter införande, är:

• USA - Americans with Disabilities Act - förkortas ADA (1990)
  
• Australien - Disability Discrimination Act förkortas DDA (1992)
  
• Storbritannien - Disabilitity Discrimination Act - förkortas DDA (1995)
  
• Hong Kong - Disability Discrimination Ordinance (1995)
  
• Sydafrika - The Promotion of Equality and the Prevention of Unfair Discrimination Act - förkortas PEPUDA eller Equality Act (2000)
  
• Frankrike - LOI n° 2005-102 du 11 février 2005 pour l'égalité des droits et des chances, la participation et la citoyenneté des personnes handicapées (fritt översatt: Lag nr 2005-102 av den 11 februari 2005 om lika rättigheter och möjligheter, deltagande och medborgarskap för personer med funktionsnedsättning) (2005)
  
• Norge - Lov om forbud mot diskriminering på grunn av nedsatt funksjonsevne (diskriminerings- og tilgjengelighetsloven) (2009)
  

Tillbaka.

2.9 Hur är situationen i Sverige med lagstiftningen? Vad har hänt?

• Otillgänglighet som diskrimineringsgrund finns redan inom områdena arbetslivet och högskole- och universitetsstudier i diskrimineringslagen. Problemet med att separera samhällsområden på detta sätt är att man inte ser helheten.
  
  Vad spelar det för roll om en persons tillgängliga studier leder till en arbetsplats som är tillgänglig om personen inte kan ta bussen, tunnelbanan eller pendeltåget för att komma till arbetsplatsen? Om personen inte kan äta på den lokala lunchrestaurangen med arbetskompisarna för att den inte kommer in? Om personen vid exempelvis externa kundbesök möter otillgängliga lokaler? Om personen inte kan komma in på sitt barns skola? På sitt barns fritis? På idrottsanläggningen där barnet tränar? Och så vidare, och så vidare...
  
  Att nöja sig med arbetslivet och högskolestudier är att sticka huvudet i sanden och tro att problemet är löst.
  
  
• I Sverige har frågan om att klassa otillgängliget som diskriminering även i övrigt utretts till leda med början i 1989 års handikapputrednings huvudbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52). När frågan väcks i politiska forum tycks alla vara rörande överens om att lagstiftning behövs, men när det kommer till kritan är resultatet ett helt annat.
  
  
• 1966 infördes de första bestämmelserna om tillgänglighet vid nybyggnationer för personer med rörelsehinder och orienteringssvårigheter, dvs personer med syn- och hörselskador. Det är alltså över 40 år sedan och ändå ser det ut som det gör. För varje dag som går byggs nya lokaler som är otillgängliga.
  
  
• 1979 infördes lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik, vilken lett till - i praktiken ingenting. (Läs mer på vår sida om lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik.)
  
  
• 31 maj 2000 antogs den dåvarande socialdemokratiska regeringens proposition Från patient till medborgare - en nationell handlingsplan handikappolitiken (1999/2000:79). Den innehöll stora och fina ord som i det stora hela visat sig inte vara mer än - just det - stora och fina ord. Redan i ingressen till förordet i kortversionen av propositionen skriver dåvarande socialminister Lars Engquist:
  
  "Handikappolitik handlar om allas rätt att vara medborgare – att kunna vara delaktig. Att få komma in genom samma dörr som alla andra – att inte vara hänvisad [till] ingången genom lagret, att kunna välja hur många gånger jag vill träffa min älskade utan att vara styrd av hur många färdtjänstresor som tillåts för "fritid" eller att jag ska våga ta bussen som synskadad och veta att hållplatserna ropas ut och inte behöva chansa eller fråga hela tiden – var är vi nu?" (Vår kursivering.)
  
  Trots det är det först 2009, 9 år efter propositionen, som Riksdagens huvudentré planeras att tillgängliggöras.
  
  Det enda reella vad gäller lagstiftning utifrån handlingsplanen är ett tillägg till plan- och bygglagen som populärt kallas "föreskrifterna om enkelt avhjälpta hinder". Tillägget med dess föreskrifter är dock helt enkelt för mesiga, luddiga och begränsade för att ha tillräcklig effekt. Detta kan du läsa mer om på vår sida om enkelt avhjälpta hinder.
  
  
• Sedan 1 juli 2003 finns det en generell diskrimineringslagstiftning som skyddar mot diskriminering på grund av etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller - funktionshinder. Bristande tillgänglighet är dock uttryckligen inte en grund för diskriminering. Lika lite är det en diskrimineringsgrund i lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever. Detta är att stoppa huvudet i sanden eftersom man utelämnar den största orsaken till att människor med funktionsnedsättning diskrimineras i Sverige.
  
  
• 2003-2006 utreddes frågan av den parlamentariska Diskrimineringskommittén. Den 24 februari 2006 överlämnade kommittén sitt slutbetänkande En sammanhållen diskrimineringslagstiftning till den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Till stor glädje för oss föreslogs att otillgänglighet skulle bli diskriminering (eller, som kommittén uttryckte det, "underlåtenhet att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet"). Men trots att man haft fyra år på sig blev resultatet tyvärr inte så bra.
  
  
• 13 mars 2008 la regeringen sin proposition Ett starkare skydd mot diskriminering (2007/08:95) utifrån Diskrimineringskommitténs förslag. Förslaget om att göra otillgänglighet till diskrimineringsgrund var dock utlyft ur propositionen med motiveringen att det "saknades underlag". Trots att regeringen haft två år på sig att bereda frågan blev resultatet alltså inte heller här särskilt bra. (Läs mer om detta i våra nyhetstexter Otillgänglighet inte diskriminering än och Den politiska makten svek igen - marschen växer!.)
  
  
• 28 januari 2008 sa dåvarande integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni att regeringen "skyndsamt [ska] arbeta vidare med denna fråga med förtur" i en debattartikel på DN Debatt. Enligt henne ska detta "ske åtskilt så att övriga frågor som återstår att bereda vidare inte ska sinka frågan om tillgänglighet" och Sabunis "bestämda ambition" är att återkomma till riksdagen med ett förslag under nuvarande mandatperiod. Trots det har ännu inget lagförslag presenterats.
  
  
• En snabbutredning som leddes av före detta HomO Hans Ytterberg överlämnades till regeringen i slutet av 2010. Utredningen Bortom fagert tal som är på hela 830 sidor var ute på remiss 2010 och väntar nu på beredning inom regering och departement. (Se även Stils, ILI:s och marschens gemensamma
  remissvar på Bortom fagert tal.)

För att återknyta till tidslinjen kan vi konstatera att samhället varit medvetet om problemet med den diskriminerande otillgängligheten länge. Det finns inte längre några ursäkter. Klockan tickar. Vi behöver inte fler stora och fina ord. Vi behöver tillgänglighet. Det är dags att gå till handling.
Tillbaka.

3. Argument

3.1 Varför behövs en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering?
Det korta svaret: För att personer med funktionsnedsättning inte längre ska diskrimineras, och därmed kunna delta och ta del av samhället på samma grunder som personer utan funktionsnedsättning.

Det långa svaret: Tillgänglighet är i grunden en fråga om mänskliga rättigheter. Alla tycks i teorin vara överens om att Sverige ska vara tillgängligt, men i praktiken är merparten av samhället inte på långa vägar tillgängligt. Därför anser vi att en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering måste till. Att alla ska kunna gå över en gata eller kunna komma åt webbsidor, kunna titta på ett musikevenemang eller äta ute med sin partner, sina föräldrar, sina barn eller sina vänner får inte bara vara någonting som står som rekommendationer i lagar och förordningar och som alla håller med om, men ingen gör något åt.

Det måste vara ett krav: Sverige måste gå från bör till skall.

I Sverige finns redan lagstiftning som är tänkt att tillgängliggöra samhället. Detta märks bland annat i plan- och bygglagen (se Nuvarande lagstiftning). Problemet är att dessa inte efterlevs. Vissa lagar är stiftade för flera decennier sedan. Ett konkret exempel är lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik som stiftades 1979. Det är över 30 år sen. Trots det har inte mycket hänt. Varför? Svensk lagstiftning saknar reella sanktionsmöjligheter. Exempel: Om ett bussbolag inte tillgängligör sina bussar med liftar (för exempelvis personer som använder rullstol) eller högtalarutrop (för exempelvis personer med lässvårigheter eller synskador) riskerar de inte nämnvärda repressalier - möjligtvis dålig PR inom handikapprörelsen. I Sverige är otillgänglighet i lagens mening inte heller diskriminering. Det måste det vara! En diskrimineringslag som klassar otillgänglighet som diskriminering skulle innebära att otillgängligheten länkas på individnivå. Det är individer som drabbas av otillgängligheten och det är där möjligheten att intervenera mot de företag, affärer, kommuner, landsting, statliga myndigheter osv som inte följer lagstiftningen måste finnas.

Genom att klassa otillgänglighet som diskriminering ges individer möjlighet att föra talan gentemot otillgängliga verksamheter i civil domstol, ett förfarande som kommer att sätta fart på tillgängliggörandet av Sverige mer än vad byggnadsnämnder lyckats med sedan 1966.
Tillbaka.

3.2 Kan ni ge några konkreta argument för att klassa otillgänglighet som diskriminering?
Självklart, vi kan ge dig massor!

Nuvarande lagstiftning otillräcklig: Sverige har sedan 1966 haft lagstiftning om att nybyggnationer ska vara tillgängliga och sedan 2003 om att hinder som är "enkla att avhjälpa" ska åtgärdas. Sedan 1979 har det funnits lagstiftning som kräver att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig. Trots det är Sverige fortfarande ett till största delen otillgängligt land. Beräkningar som människor inom vår organisation gjort visar att 70-90 % av svenska stadskärnor är helt eller delvis otillgängliga. Detta visar att dagens lagstiftning är helt otillräcklig!

I USA, som var första land att klassa otillgänglighet som diskriminering 1990, har lagstiftningen visat sig mycket effektiv. De första åren skedde en rad stämningar av "solklara fall" utifrån lagen som innebar att företag och offentliga organ fick betala rejäla skadestånd och tvingades tillgängliggöra sina verksamheter. Efter det har resterande i stort sett rättat sig efter lagstiftningen både på grund av ökad insikt och rädsla för att bli stämda. (Vi vill dock påpeka att det fortfarande finns brister med den amerikanska lagstiftningen.)

Ger människovärdighet: Om otillgänglighet klassas som diskriminering fastslår samhället en gång för alla att otillgängligheten är orsaken till att människor med funktionsnedsättning inte kan ta del av och delta i samhället, inte funktionsnedsättningen. Det vore ett klart ställningstagande för ett samhälle som är till för alla och ger människor med funktionsnedsättning rätt att vistas i samhället på samma grund som alla andra.

Ger upprättelse: Om otillgänglighet klassas som diskriminering kan människor få skadestånd av verksamheter som trots lagen inte gjort sin verksamhet tillgänglig. Det är förstås en klen tröst, men innebär en markering. Om någon bryter mot dagens otillräckliga lagstiftning riskerar denne inga egentliga sanktioner. Trots att alla kommunala byggnadsnämnder sedan 1/12 2003 haft möjlighet att ålägga verksamheter vite har det hittills inte skett i ett enda fall. Vitet kommer dessutom aldrig att tillfalla individen som drabbats av otillgängligheten, utan byggnadsnämnderna. I vissa tragikomiska situationer, när offentliga organ bryter mot nuvarande lagstiftning, innebär det att ett offentligt organ kan komma att betala vite till ett annat offentligt organ. Genom att klassa otillgänglighet som diskriminering kommer individer i civilrättsliga mål att kunna kräva skadestånd för den skada, olägenhet och kränkning som man lidit.

Förändrar attityder: Fortfarande förekommer många fördomar, vanföreställningar och snedvridna attityder om och gentemot personer med funktionsnedsättning i Sverige. Om otillgänglighet klassas som diskriminering och samhället därmed blir mer tillgängligt kommer personer med funktionsnedsättning att kunna vistas i samhället på ett helt annat sätt än i dagsläget. Många butiksägare som fått frågan varför man inte har en ramp över trappsteget till sin butik svarar förvånat att de aldrig har några besökare i rullstol och förstår då inte det moment 22 deras svar inbegriper. Om fler männniskor med funktionsnedsättning syns på gator, i skolor, på restauranger, i Riksdagen, i media, etc kommer sannolikt fördomar och vanföreställningar att minska och attityderna att förbättras. Man ska inte underskatta lagstiftnings attitydförändrande förmåga.

Den största orsaken till diskrimineringen: Utan tvekan är otillgängligheten den största orsaken till att människor med funktionsnedsättning diskrimineras i Sverige. Detta befästs bla av en en undersökning som Statistiska Centralbyrån utförde på uppdrag av bla Handikappombudsmannen hösten 2005. Enligt den upplever varannan person med funktionsnedsättning sig bli diskriminerade.

Den främsta orsaken till denna extra utsatthet är, enligt undersökningen, otillgängligheten i samhället. Mer än var fjärde uppger att man på grund av funktionsnedsättningen
- inte kan använda lokaler
- inte kan ta del av information
- inte kan använda flyg/buss/tåg.

Mänskliga rättigheter: En av våra medarbetare fick en gång frågan: "Men är det verkligen en mänsklig rättighet att gå på krogen?" Journalisten som ställde frågan förstod troligen inte det felaktiga i frågan. Självklart är det inte en mänsklig rättighet att få gå på krogen. Däremot bör det vara alla människors rätt att inte diskrimineras och förvägras tillträde till samhället. En mer korrekt formulerad fråga hade alltså varit: "Är det verkligen en mänsklig rättighet att inte bli utestängd från möjligheten att gå på krogen?" Med den formuleringen blir frågan absurd och svaret självklart ja.

[FN:s standardregler och konventionen!]

Empati: Om man förstår att otillgänglighet är diskriminering är det sannolikt inte heller svårt att förstå att detta påverkar människor med funktionsnedsättning, deras självbild och deras livskvalitet. Att dagligen vara "den där", den som utestängs eller behöver hjälp, är förstås problematiskt rent praktiskt, men det är också mycket psykiskt påfrestande och kränkande.

Men människor vänjer sig och de flesta fogar sig i den rådande situationen. "Det är bara så det är", tycks man tänka och i takt med att "handikappolitik" har handlat mer om omsorg än mänskliga rättigheter förlikar man sig med tanken på sig själv som ett objekt för samhällets omvårdande välvilja. Därmed har personen med funktionsnedsättning anammat samhällets syn att det är funktionsnedsättningen som orsakar problemen, inte det felbyggda och otillgängliga samhället, istället för att stå upp för sin sak och kräva att få samma möjligheter som andra i samhället.

Engångsinvestering: Att tillgängliggöra samhället – framförallt i den byggda miljön – är att betrakta som en engångsinvestering. Det kostar därefter inte mer att underhålla en ramp än en trappa, en trappa med kontrastmarkeringar än en utan.

Arbetsskador: Vi kommer sannolikt inom ett par år att se en ny typ av arbetsskador hos yrkesgruppen personliga assistenter. Det är skador som uppkommit pga tunga och felaktiga lyft eller påskjutande rörelser över trappor, trösklar, trappsteg; trottoarkanter utan avfasningar; insteg till tunnelbanor, bussar, tåg; uppför alltför kraftigt lutande ramper, gångvägar; etc. Vissa av dessa rörelser bör redan i dagsläget bidra till andra yrkesgruppers arbetsskador. I ett tillgängligt Sverige skulle dessa skador minska drastiskt.

Personer med funktionsnedsättningar betalar skatt som vem som helst: Samhället – stat, landsting, länsstyrelser, kommuner etc. - subventionerar eller bekostar årligen insatser för exempelvis förbättrad miljö, vägbyggen, politiska partier, kulturella evenemang och hälsobefrämjande aktiviteter. Otillgängligheten är ett problem som genomsyrar varje nivå av samhällskroppen. Att tillgängliggöra samhället – framförallt i den byggda miljön – är att betrakta som en engångsinvestering. Personer med funktionsnedsättning betalar skatter precis som alla andra. Samhället bör därmed vara berett att ekonomiskt stödja grunden till ett tillgängligare och därmed mindre diskriminerande Sverige. (Se vidare 3.5: Hur ska småföretagare och andra mindre näringsidkare klara av kostnaden för att tillgängliggöra?).

Samhällsekonomiskt lönsamt: Människor med funktionsnedsättning är en köpstark grupp. Enligt Konsumentverket och Svensk Handel handlar personer med funktionedsättning för 90 miljarder varje år. Lägger man till anhöriga och bekanta som handlar samtidigt hamnar siffran på 140 miljarder. Näringsidkare som har otillgängliga verksamheter skulle sannolikt öka sin omsättning om verksamheterna vore tillgängliga eftersom människor med funktionsnedsättning då skulle kunna ta del av deras utbud.

Betänk också att ett sällskap - en familj, ett kompisgäng, arbetskompisar, studiekamrater - som har en eller flera individer med funktionsnedsättning i dagsläget sannolikt inte väljer att besöka en otillgänglig verksamhet. Om en person i sällskapet har en servicehund väljer man inte restaurangen som förbjuder att hunden följer med. Om en person i sällskapet använder rullstol väljer man inte restaurangen som har två trappsteg upp till entrén eller saknar handikapptoalett. Därmed är det hela sällskapet som restaurangen förlorar som kunder, inte bara gästen som har servicehund eller använder rullstol .

Genom transfereringssystemen bekostas i dagsläget särlösningar. Om exempelvis övrig kollektivtrafik tillgängliggjordes skulle sannolikt fler människor med funktionsnedsättning kunna använda den och kostnaderna för den del av kollektivtrafiken som benämns färdtjänst minskas. Därigenom skulle de personer med funktionsnedsättning som oavsett en tillgänglig kollektivtrafik alltid kommer att behöva en transportform som färdtjänst sannolikt kunna ges en bättre lösning än dagens, som på många orter exempelvis har begränsningar i antalet resor, när på dygnet man får resa och kostnader för den färdtjänstberättigade som vida överstiger kostnaden för rabatterade månadskort med övrig kollektivtrafik.

Tillgänglighet gagnar även barn, föräldrar och äldre: Att tillgängligöra Sverige gör också att det blir lättare för barn, föräldrar med barnvagn och äldre att delta i och ta del av samhället. Här bör beaktas att vi lever allt längre och att antalet äldre därmed blir större och större för varje år.

Preventiv effekt: Vi konstaterar att i de länder där otillgänglighet redan klassats som diskriminering har skrämseleffekten av risken för att bli stämd visat sig mycket effektiv. Poängen med diskrimineringslagar är att de förutom att de kan användas när diskriminering faktiskt sker har just preventiv effekt, dvs verksamheter vidtar åtgärder för att undvika att bli anmälda och i förlängningen stämda för diskriminering.

Gagnar tuf:are I USA använder många inom handikapprörelsen förkortningen TAB för att beskriva människor utan funktionsnedsättning. TAB står för Temporarily Able Bodied. På svenska skulle motsvarande bli tuf:are, dvs temporärt utan funktionsnedsättning. Alla människor som inte dör i förtid kommer på grund av sjukdom, skada eller ålderdom att få mer eller mindre grava funktionsnedsättningar. De är alltså temporärt utan funktionsnedsättning. Att tänka tillgängligt utan att själv ha en funktionsnedsättning (än) är således inte bara att värna mänskliga rättigheter, det är att värna sitt framtida jag.
Tillbaka.

3.3 Men vill ni ha ett 'skadeståndssamhälle' där människor stämmer varandra i tid och otid?!
Nej, det frågan antyder följer inte av vad vi säger. Vi konstaterar att i de länder där otillgänglighet redan klassats som diskriminering har skrämseleffekten av risken för att bli stämd visat sig mycket effektiv. Poängen med diskrimineringslagar är att de har en preventiv effekt, dvs verksamheter vidtar åtgärder för att undvika att bli anmälda för diskriminering.

I det fall att verksamheter - oavsett om de är offentliga eller privata - inte gjort vad de är ålagda och fortsatt diskriminerar människor med funktionsnedsättning, trots påstötningar, har de blivit stämda och då fått betala rejäla skadestånd förutom att de tvingats åtgärda sin otillgänglighet.

Vi vill att människor, i det fall att en verksamhet inte åtgärdar sin otillgänglighet inom en rimlig tidsrymd, ska kunna föra talan och få upprättelse i domstol. Fråga vilken person med funktionsnedsättning som helst som någon gång har påtalat brister i tillgänglighet hos en verksamhet om det blivit bättre efter att bristerna påtalats. I 99,9 % av fallen kommer du att få ett nekande svar. Vi kan ge dig hundratals konkreta exempel på förfrågan. Erfarenheten talar sitt tydliga språk: Verksamheter/fastighetsägare negligerar dagens lagstiftning eftersom de kan, då lagstiftningen saknar verkningsfulla sanktionsmöjligheter. Människor som själva drabbas av diskrimineringen måste kunna föra talan och få upprättelse gentemot dem som diskriminerar.

Skadeståndsnivån måste förstås vara rimlig för att ge upprättelse och avskräcka andra verksamheter från att fortsätta diskriminera. Dagens nivåer är inte rimliga, då de är i storleksordningen 10 000 till 30 000 kronor. Mer kostar det inte en verksamhet att diskriminera människor med funktionsnedsättning, oavsett arten av diskriminering. För ett stort företag är detta småpengar och risken är stor att man villigt betalar skadeståndet och fortsätter att diskriminera människor på samma sätt. Vi förespråkar här inte miljon, men ett väsentlig högre belopp än dagens löjeväckande nivåer.
Tillbaka.

3.4 Kan man inte se mellan fingrarna för småföretagare och andra mindre näringsikdare?
Nej, det fungerar inte. Diskriminering måste alltid vara diskriminering och vill vi ge människor rätt att ta del av samhället ska det vara till hela samhället, inte ett samhälle med undantag. Att undanta vissa näringsidkare och liknande från krav på att vara tillgängliga med hänvisning till dålig ekonomi vore ungefär som att tillåta innekrogar i storstäderna att inte släppa in personer med mörk hudfärg för att de påstår sig därmed tappa "etniskt svenska" kunder och deras pengar.
Tillbaka.

3.5 Hur ska småföretagare och andra mindre näringsidkare klara av kostnaden för att tillgängliggöra?
För det första kan vi konstatera att det förekommer grava vanföreställningar om kostnaden för att tillgängliggöra/ha en tillgänglig verksamhet. Många gånger verkar det vara rena lekmän som mest för sig med ett allmänt tyckande som inte grundas på fakta.

USA var det första landet att göra otillgänglighet till diskriminering i och med Americans with Disabilities Act 1990. Job Accomodation Network (JAN), som är en del av det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet (Department of Labor), har genom åren genomfört en ständigt pågående undersökning av den genomsnittliga kostnaden för att tillgängliggöra arbetsplatser. Den senaste uppdateringen av undersökningen gjordes 1 september 2010. 2004 till 2006 intervjuades 1182 arbetsgivare och 2008 till 2010 483 arbetsgivare som kontakta JAN. Resultatet visar att:

• för 56 % av de svarande företagen har det inte kostat något alls att tillgängliggöra arbetsplatsen
  
• för de företag som har haft en kostnad var genomsnittskostnaden 600 dollar (motsvarar ungefär 4000 kr (våren 2010))
  
• för 37 % av de svarande företagen var kostnaden en engångsinvestering
  
• endast för 4 % av de svarande företagen är kostnaden kontinuerlig
  (Källa: http://www.jan.wvu.edu/media/LowCostHighImpact.doc )

Överlag anser vi att den sk ansvars- och finansieringsprincipen ska råda, dvs verksamheter ska själva bära kostnaden för tillgänglighet. Annars blir tillgänglighet något utöver den ordinarie verksamheten, när det i själva verket ska vara en del av den. Med detta sagt förespråkar vi att den skälighetsbedömning som ofrånkomligen kommer att finnas i en framtida lag som gör otillgänglighet till diskriminering kopplas till möjligheten att få skattelättnader, ROT-avdrag och/eller subventioner. Åtgärderna bör endast finnas för de företag/verksamheter som absolut inte klarar att bära kostnaden själva. Alternativet som framlagts i Sverige är att de företagen/verksamheterna ska tillåtas frångå kraven på tillgänglighet och att diskriminering därmed inte förelegat om företaget/verksamheten har dålig ekonomi. Det innebär enligt vår mening en makaber relativisering av diskrimineringsbegreppet och kan aldrig accepteras. Det vore ungefär som om en innekrog i en storstad skulle tillåtas neka mörkyade att komma in med hänvisning till att "etniska svenskar" som har pengar då inte skulle besöka krogen. Diskriminering måste alltid vara diskriminering!

Sverige är i allra högsta grad ett rikt land, trots den senaste tidens tal om "kristider".
Tillbaka.

3.6 Men blir det inte väldigt fult om det ska vara ramper och annat överallt?
Nej, om arkitekter, byggherrar, industridesigners, producenter, etc antar utmaningen kommer ett tillgängligt samhälle förstås inte att vara mer eller mindre fult än det nuvarande. Denna uppfattning tycks grunda sig på en förlegad tanke om estetiken kring hjälpmedel och tillgänglighetslösningar. Vi lever i nuet, inte i det förflutna. Flera bra exempel på lösningar där man tänkt till finns. Ett är Carolina Rediviva, universitetsbiblioteket i Uppsala, där rampen som byggdes 2001 har gjorts i samma stil som byggnaden i övrigt. Betraktaren noterar inte tillgänlighetslösningen som något som sticker av från resten av byggnaden.

Ett annat mycket bra exempel är projektet Värdig Entré som visar att det går att förena dagens krav på tillgänglighet med bra och estetiska lösningar till och med i kulturhistoriskt känsliga miljöer

Sedan kan man ju fråga sig om det är estetik eller att inte diskriminera människor som är viktigast.
Tillbaka.

3.7 Gnäller ni inte bara? Har det inte blivit mycket bättre de senaste 100 åren?
Nej, att kalla detta gnäll är att inte förstå att det handlar om diskriminering och att Sveriges över miljonen personer med funktionsnedsättning redan väntat länge nog. Plan- och bygglagen har sedan 1966 innehållit regler om tillgänglighet vid om- och nybyggnation, och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik kom 1979. Trots det ser det ut som det gör. Det är i båda fallen alldeles för lång väntetid på att lagar utan sanktioner ska ha effekt.

Att använda det historiska perspektivet som argument för att legitimera den rådande situationen är som att säga att man inte kan jobba för ett mer jämlikt samhälle på grund av att kvinnor fick rösträtt 1923 eller numera inte är fjättrade till hemmet på grund av barnafödandet. Argumentet måste också sättas i relation till att samhällsutvecklingen överlag gått framåt. Det är alltså inte bara personer med funktionsnedsättning som fått det bättre de senaste 100 åren utan alla har fått det bättre. I ljuset av det är frågan om utvecklingen på detta område inte gått långsammare än i övriga samhället.
Tillbaka.

3.8 Men hur långt vill ni gå då? Ska naturen också göras tillgänglig?!
Vi vill gå så långt det är möjligt. Tekniska landvinningar och nytänk förändrar för varje dag som går uppfattningen om vad som är möjligt och ekonomiskt godtagbart. I de flesta fall visar det sig att det är vår tankeförmåga, inte vad som faktiskt är möjligt att åstadkomma, som sätter begränsningarna.

När det gäller naturområden är det förstås svårt att göra en hel skog tillgänglig, men om där finns en vandringsled eller ett friluftsområde är det fullt möjligt att tillgängliggöra dem. Finns det en servering eller verksamhet som hyr ut friluftsutrustning ska naturligtvis dessa vara tillgängliga. Bland friluftsutrustningen ska självklart finnas standardutrustning för de mest vanliga funktionsnedsättningarna. Likaså är det möjligt att göra eventuella badplatser i området tillgängliga, med exempelvis rejäla bryggor, naturliga ledstråk och bra i- och urgångar till vattnet.
Tillbaka.

3.9 Men kostar inte det här väldigt mycket? Har Sverige verkligen råd?
Naturligtvis kommer det att kosta pengar att göra Sverige tillgängligt. Men här måste många aspekter beaktas:

Sverige är i allra högsta grad ett rikt land. Trots att det råder kristider är det befängt att påstå att Sverige inte har råd med tillgänglighet. Råd har vi, det handlar snarare om prioriteringar och politisk vilja.

Sveriges befolkning skänkte efter tsunamikatastrofen 2004 under en kort period 500 miljoner till offren och återuppbyggandet. Enligt frivilligorganisationernas insamlingsstiftelse (Friis) skänker svenska folket varje år 5 miljarder till välgörande ändamål när det inte är kristider. 2007 skänkte vi mycket riktigt gemensamt 5 miljarder. Även om vi för tillfället är inne i en kris skänkte vi 2009 2,8 miljarder till välgörande ändamål

Felaktiga föreställningar om kostnader: Det florerar bland allmänheten en tro på att det kostar mer än vad det egentligen gör att tillgängliggöra samhället. Exempelvis visar en undersökning utförd av det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet att det i genomsnitt kostar 500 dollar att tillgängliggöra arbetsplatser. (Se vidare 3.5 Hur ska småföretagare och andra mindre näringsidkare klara av kostnaden för att tillgängliggöra?)

Samhällsekonomiskt lönsamt: Människor med funktionsnedsättning är en köpstark grupp. Enligt Konsumentverket och Svensk Handel handlar personer med funktionedsättning för 90 miljarder varje år . Lägger man till anhöriga och bekanta som handlar samtidigt hamnar siffran på 140 miljarder. Näringsidkare som har otillgängliga verksamheter skulle sannolikt öka sin omsättning om verksamheterna vore tillgängliga eftersom människor med funktionsnedsättning då skulle kunna ta del av deras utbud.

Betänk också att ett sällskap - en familj, ett kompisgäng, arbetskompisar, studiekamrater - som har en eller flera individer med funktionsnedsättning i dagsläget sannolikt inte väljer att besöka en otillgänglig verksamhet. Om en person i sällskapet har en servicehund väljer man inte restaurangen som förbjuder att hunden följer med. Om en person i sällskapet använder rullstol väljer man inte restaurangen som har två trappsteg upp till entrén eller saknar handikapptoalett. Därmed är det hela sällskapet som restaurangen förlorar som kunder, inte bara gästen som har servicehund eller använder rullstol .

Genom transfereringssystemen bekostas i dagsläget särlösningar. Om exempelvis övrig kollektivtrafik, utöver den del som kallas Färdtjänst, tillgängliggjordes skulle sannolikt fler människor med funktionsnedsättning kunna använda den och kostnaderna för den del av kollektivtrafiken som benämns färdtjänst minskas. Därigenom skulle de personer med funktionsnedsättning som oavsett en tillgänglig kollektivtrafik alltid kommer att behöva en transportform som färdtjänst sannolikt kunna ges en bättre lösning än dagens, som på många orter exempelvis har begränsningar i antalet resor, när på dygnet man får resa och kostnader för den färdtjänstberättigade som vida överstiger kostnaden för rabatterade månadskort med övrig kollektivtrafik.

Personer med funktionsnedsättningar betalar skatt som vem som helst: Samhället – stat, landsting, länsstyrelser, kommuner etc. - subventionerar eller bekostar årligen insatser för exempelvis förbättrad miljö, vägbyggen, politiska partier, kulturella evenemang och hälsobefrämjande aktiviteter. Otillgängligheten är ett problem som genomsyrar varje nivå av samhällskroppen. Att tillgängliggöra samhället – framförallt i den byggda miljön – är att betrakta som en engångsinvestering. Personer med funktionsnedsättning betalar skatter precis som alla andra. Samhället bör därmed vara berett att ekonomiskt stödja grunden till ett tillgängligare och därmed mindre diskriminerande Sverige. (Se vidare 3.5: Hur ska småföretagare och andra mindre näringsidkare klara av kostnaden för att tillgängliggöra?).

Tillgänglighet gagnar även barn, föräldrar och äldre: Att tillgängligöra Sverige gör också att det blir lättare för barn, föräldrar med barnvagn och äldre att delta i och ta del av samhället. Här bör beaktas att vi lever allt längre och att antalet äldre därmed blir större och större för varje år.

Engångsinvestering: Att tillgängliggöra samhället – framförallt i den byggda miljön – är att betrakta som en engångsinvestering. Det kostar därefter inte mer att underhålla en ramp än en trappa, en trappa med kontrastmarkeringar än en utan.

Sverige har sedan 1966 haft bestämmelser om tillgänglighet vid nybyggnationer och ett par år senare vid ombyggnationer. Sedan 1979 finns lagen om handikappanpassad kollektivtrafik. Sedan 1 maj 2000 ska sk "enkelt avhjälpta hinder mot tillgänglighet" undanröjas i lokaler med verksamheter som riktar sig till allmänheten. Under tiden sedan lagstiftningarna har varje år nya, otillgängliga byggnationer uppförts, nya otillgängliga bussar, tåg, båtar, etc köpts in. Detta har kunnat ske för att lagstiftningarna i praktiken helt saknar sanktionsmöjligheter. Byggföretag, ariktekter, byggnadsnämnder, företag och andra verksamhetsbedrivare har alltså struntat i eller sett mellan fingrarna med kraven på tillgänglighet. De har alltså sig själva att skylla för den kostnad som nu uppkommer.
Tillbaka.