Hans Filipsson, grundare och språkrör Marschen för tillgänglighet

Hans Filipsson talade före och efter riksdagspartiernas företrädare. Detta är de skrivna utkasten.

Före
Norge fick den 1 januari 2009 en ny diskrimineringslag som innefattar universell design. Det innebär att byggnader och produkter måste vara utformade så att största möjliga antal kan använda dem. Brott mot kravet på universell design räknas som diskriminering och straffas med skadestånd. Därmed tillhör nu Norge de länder som för länge sen passerat Sverige när det gäller tillgänglighet: I USA, Australien, Storbritannien, Hong Kong, Sydafrika, Frankrike - och Norge då - har man, till skillnad från i Sverige, förstått att man måste lagstifta om tillgängligheten.

Det räcker inte med vackra ord i luddiga föreskrifter om vi vill att alla människor ska kunna komma fram, till och runt. Det räcker inte med att rekommendera och önska tillgänglighet om vi vill ha ett samhälle som inkluderar alla. Vi kan aldrig lagstifta bort diskriminerande attityder, men vi kan lagstifta bort diskriminerande beteenden.

Frågan om otillgänglighet som diskriminering har utretts i över 20 år. Hur länge till? Vad fattas? Hur länge ska människor med rörelse-, syn-, hörsel- och andra funktionsnedsättningar fortsätta vara utestängda från stora delar av samhället?

Det här är sjunde året i rad som vi går Marschen för tillgänglighet och kräver en lag som klassar otillgänglighet som diskriminering av människor med funktionsnedsättning.

Med oss i dag har vi företrädare för samtliga sju riksdagspartier. Maria Wetterstrand, språkför för miljöpartiet, Lars Ohly, partiledare för Vänsterpartiet och Mona Sahlin, partiledare för Socialdemokraterna är här tillsammans med kommunministern och kristdemokraten Mats Odell, Kenneth Johansson, Centerpartiet, Tobias Krantz, Folkpartiet Liberalerna och Mats G Nilsson, Moderaterna. Vi ser med spänning fram emot att höra vad de har att säga.

Efter
Till att börja med vill jag tacka företrädarna för riksdagspartierna för deras medverkan och anföranden.

Det talas ofta om att tillgänglighet är dyrt och att en lagstiftning skulle kosta enorma summor pengar. I det här sammanhanget känner jag att jag vill ta upp ett mycket tydligt exempel:

I USA infördes som de flesta vet Americans with Disabilities Act redan 1990. Under det första året lagen fanns gavs skattelättnader på upp till 35 000 dollar till företag som vidtog tillgänglighetsskapande åtgärder. Och detta oavsett storleken på företaget.

De tillgänglighetsskapande åtgärderna inkluderar exempelvis:

• att ha teckentolkar
  
• inköp av tillgänglig utrustning
  
• att producera skriftligt material i tillgängliga format, som exempelvis punktskrift
  
• att ta bort fysiska hinder i lokaler och fordon

Numera har nivån på skattelättnaderna sänkts till 15 000 dollar vilket motsvarar nästan 120 000 kr. Varför skulle inte något liknande kunna finnas i Sverige? Svenskar med funktionsnedsättningar betalar skatt precis som amerikaner!

Det hela är egentligen mycket enkelt: Om man tycker att otillgänglighet är diskriminering, så måste det också få kosta att undanröja diskrimineringen. En skälighetsbedömning får inte innebära att viss diskriminering är okej. Om man tycker att otillgänglighet är utestängande och segregerande måste man också säga det i lagstiftning.

Vi får aldrig förledas att tro att andra ska ge oss våra rättigheter, vi måste kämpa oss till dem. Samtidigt har vi idag hört flera av de främsta företrädarna för det politiska etablissemanget uttala sitt stöd för oss och vår sak. Vi ska inte heller göra misstaget att tro på de löften de gett/vad de sagt förrän vi ser konkreta resultat. Men jag tror att jag talar för alla oss här när jag säger att jag önskar att jag ska slippa tänka tillbaka på det de sagt som enbart fler i raden av vackra ord som i praktiken inte ledde till någonting. Låt oss få ett fullständigt diskrimineringskydd NU!