Regeringens kunskap om diskrimineringen skrämmande dålig

Pressmeddelande 2008-05-23

Detta står klart efter att flera ministrar gjort rena "goddag yxskaft-uttalanden" den senaste veckan. Imorgon lördag 24 maj demonstrerar den samlade handikapprörelsen för en lagstiftning som klassar otillgänglighet som diskriminering på 18 orter.

I februari 2006 föreslog Diskrimineringskommittén att bristande tillgänglighet skulle utgöra diskriminering efter att ha utrett frågan sedan 2003. Trots det lyftes förslaget ut ur den proposition om en ny diskrimineringslag som regeringen la i februari 2008 med motiveringen att det "saknas underlag".

Enligt nuvarande lagstiftning ska så kallade enkelt avhjälpta hinder för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga undanröjas. Det ska ha skett senast 2010.

Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har under veckan uttalat sig om varför förslaget om otillgänglighet som diskrimineringsgrund inte tas. Bland annat kallar hon i en intervju med Sveriges Radio enkelt avhjälpta hinder för "uppenbara hinder" och säger:

"Att innan tiden har gått för när kommuner och andra ska åtgärda de mest uppenbara hindren, att redan då börja lagstifta om diskriminering blir inte riktigt rätt. Så att vi har inte missat någon deadline. Den tiden som är aktuell för en eventuell lag är i så fall 2011." och "Tillgänglighet borde vara möjlig redan 2010."

- Detta antyder att orsaken till att regeringen lyfte ut lagförslaget inte alls handlar om bristande underlag, utan om ren och skär okunnighet och bristande insikt. Inte ens om alla enkelt avhjälpta hinder åtgärdas kommer Sverige att vara tillgängligt. De enkelt avhjälpta hindren är endast en liten del av otillgängligheten. Sanningen är ju också att samtliga aktörer på området för länge sedan konstaterat att det är omöjligt att åtgärda alla enkelt avhjälpta hinder till 2010 , säger Hans Filipsson, koordinator Marschen för tillgänglighet.

- Om underlaget till förslaget var bristfälligt, varför tillsatte man inte en intern utredning i opposition direkt i februari 2006? Varför tillsatte man inte en officiell snabbutredning när man övertog regeringsmakten hösten 2006? Man kan ju också fråga sig om integrations- och jämställdhetsdepartementet aldrig hört talats om lagstiftningar med tidsfrister, fortsätter Hans. I exempelvis USA, Australien och Storbritannien, som redan klassat otillgänglighet som diskriminering, försågs lagstiftningen med tidsfrister för vissa aktörer innan de var tvungna att leva upp till kraven. Likaså verkar regeringen helt ha missat en diskrimineringslagstiftnings preventiva och attitydförändrande effekt. Det är förfärande att se hur bristfällig kunskapen verkar vara i regeringen.

Målet 2010 finns även när det gäller att tillgängliggöra kollektivtrafiken, men inte heller här kommer det att nås. Banverket och Vägverket konstaterar i en rapport i Koll Framåt att kollektivtrafiken omöjligtvis kan vara tillgänglig fram till år 2010. Istället sätter man upp ett nytt mål – 2020. Som alternativ till att sätta ett nytt målår anger man ”att konstatera att arbetet på frivillig väg ej fungerat” och fastslår att ”regeringen bör då istället föreslå ny och starkare lagstiftning inom området och på så sätt tvinga aktörerna till handling”.

Enligt samma rapport är endast 7 % av bussarna i Sverige försedda med lift. En lift eller en automatiskt utfällbar ramp som överbygger mellanrummet mellan buss och hållplats, och inte är för brant, är absolut nödvändigt för att en buss ska vara tillgänglig. Låggolvsbussar, nigande bussar, manuella ramper och förbättrade hållplatser räcker inte. Även med de åtgärderna kommer ett steg att kvarstå från trottoar/väg till bussen och rampernas lutning kommer i de flesta situationer att bli för brant. Det betyder att personer som använder rullstol eller rollator inte kan ta sig ombord själva. Det är inte tillgänglighet. Ändå är detMaria Larsson (kd), äldre- och folkhälsominister, samordnare för regeringens handikappolitik; Åsa Torstensson (c), infrastrukturminister; Andreas Carlgren (c), miljöminister; Mats Odell (kd), kommun- och finansmarknadsminister; och Anders Knape, ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting på DN-debatt måndagen 19 maj menar redan idag innebär att mer än 75 % av landets bussar är tillgängliga för personer med rörelsehinder. Som en jämförelse kan vi konstatera att 100 % av bussarna i Washington D.C, USA, har liftar i enlighet med lagstiftningen Americans with Disabilities Act från 1990.

Sanningen är den att det enda verkningsfulla som kan sätta fart på tillgängliggörandet av Sverige är att klassa bristande tillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning, och det i en lag som ger enskilda och organisationer möjlighet att utkräva kännbara straff och skadestånd. Erfarenheten visar att lagar utan sanktionsmöjligheter inte blir annat än papperstigrar, för hur kan man annars förklara att samhället ser ut som det gör trots lagen om handikappanpassad kollektivtrafik från år 1979 och att plan- och bygglagen sedan 1966 innehåller bestämmelser om tillgänglighet?

Enligt uppgifter till marschen vill ingen minister ställa upp i söndagens P1 Granskar som är kulmen på SR:s temavecka Välviljans apartheid.

Demonstrationen Marschen för tillgänglighet 2008 sker lördagen den 24 maj för sjätte året i rad i Stockholm; för andra året i Askersund och Göteborg; och för första gången i Borlänge, Halmstad, Härnösand, Jönköping, Karlskoga, Kumla, Ljusdal, Malmö, Norrköping, Sandviken, Uddevalla, Vänersborg, Växjö, Örkelljunga och Östersund.

Läs mer
Marschen för tillgänglighet
http://www.marschen.se
Information om de 18 marscherna
http://www.marschen.se/viewpage.php?page=423

Kontakt:
Lasse Andersson, pressansvarig, 0703 - 84 80 31, lasse@marschen.se
Hans Filipsson, koordinator och initativtagare, 0708 - 77 27 67, hans@marschen.se
Emma Johansson, koordinator 0707 - 87 03 95, emma@marschen.se

Marschen för tillgänglighet har som enda syfte att otillgänglighet ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Fler än 130 organisationer och företag stödjer oss och vårt syfte. Organisationerna som ställt sig bakom innefattar bland annat samtliga stora handikapporganisationer, inklusive ungdomsorganisationer: Handikappförbundens Samarbetsorgan (HSO), De Handikappades Riksförbund (DHR), Neurologiskt Handikappades Riksförbund (NHR), Synskadades Riksförbund (SRF), Hörselskadades Riksförbund (HRF), Riksföreningen för Trafik och Polioskadade (RTP), Reumatikerförbundet, Svenska Diabetesförbundet, Astma och allergiförbundet, För utvecklingsstörda barn, unga och vuxna (FUB), Svenska Handikapporganisationers Internationella Biståndsförening (SHIA), Svenska Handikappidrottsförbundet (SHIF), etc.; politiska organisationer: Miljöpartiet de gröna, Vänsterpartiet, Grön Ungdom, Liberala Ungdomsförbundet (LUF), SSU Stockholm, etc.; organisationer som tidigare inte knutits till kampen för rättigheter för personer med funktionsnedsättning: Sveriges förenade studentkårer (SFS), Pensionärernas riksorganisation (PRO), Uppsala Studentkår, Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund, Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, etc. (En fullständig förteckning över stödjande finns på http://www.marschen.se/stodjande )