Hans Filipssons tal 2007

Vid slutmålet för Marschen för tillgänglighet i Stockholm den 2 juni 2007 höll som vanligt marschens koordinator och initiativtagare Hans Filipsson ett tal. Läs talet här.

Det är i år femte året i rad vi marscherar här i Stockholm för kravet att otillgänglighet ska klassas som diskriminering av personer med funktionshinder. När jag står här idag känner jag mig extra glad och stolt. Marschen har växt! Vi har idag nämligen inte bara marscherat i Stockholm. I Göteborg, Helsingborg och Askersund har det idag också genomförts marscher för tillgänglighet. Vi har alltså marscherat på fyra orter samtidigt! Det tycker jag är värt en applåd.

Något annat som är positivt är att vi nu faktiskt har en lag på gång! Otillgänglighet kan komma att klassas som diskriminering eller, som Diskrimineringskommitténs kanslisvenska säger, "underlåtenhet att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet för personer med funktionshinder är diskriminering."

Enligt de senaste beskeden kommer en proposition att läggas av regeringen i slutet av året för riksdagen att fatta beslut om under hösten 2008. MEN, och detta är ett stort MEN: risken är uppenbar för att lagen blir uddlös eller för mjäkig. Diskrimineringskommitténs förslag relativiserar nämligen diskriminering pga otillgänglighet. Enligt förslaget ska verksamheters ekonomi avgöra om en situation varit diskriminerande eller inte. Om vi tänker oss två verksamheter med identiska, otillgängliga lokaler. I det ena fallet har verksamheten god ekonomi – då är det diskriminering att de har otillgängliga lokaler. I det andra fallet har verksamheten dålig ekonomi – då är det inte diskriminering. För mig är detta precis samma sak som om man skulle säga att det är okej för en Stockholmsinnekrog med taskig ekonomi att inte släppa in människor med mörk hudfärg. Istället för att låta verksamheters dåliga ekonomi innebära att situationer inte varit diskriminerande, vill vi att den ekonomiska skäligheten kopplas till möjligheten till subventioner eller ROT-avdrag.

Och här vill jag ännu en gång ta USA som exempel: USA var det första landet att införa en kraftig antidiskrimineringslagstiftning som innefattar otillgänglighet. Det gjorde man 1990 i och med Americans with Disabilities Act. Under lagens första år - fram till 31 december 1990 - kunde alla företag, oavsett storlek göra skatteavdrag med $35 000 för undanröjande av "architectural or transportation barriers". Därefter sänktes avdragsmöjligheten till $15 000, där nivån fortfarande ligger idag. Ytterligare skattemässiga fördelar finns för småföretag som vidtar åtgärder för att uppfylla tillgänglighetskraven i ADA.

Att påstå att Sverige inte skulle ha råd till något liknande är befängt.

På grund av det här menar vi att det krävs att vi alla gemensamt gör vad vi kan för att öka trycket på samhället så att vår fråga tas på allvar, för att den ska få fokus i debatten och för att öka kunskapen och medvetenheten om diskrimineringen. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Somliga skriver debattartiklar, uppvaktar politiker eller arrangerar marscher, medan andra pratar om diskriminering med sina vänner, på sin arbetsplats eller i sina studier. Det viktiga är att vi alla gör ngt!

Marschen för tillgänglighet har beslutat att som sitt ”ytterligare strå till stacken” genomföra en andra massanmälningsaktion den 18 augusti i sommar, och jag hoppas att så många som möjligt av er vill delta i den. Den första massanmälningsaktionen genomförde vi inför marschen 2005. Omkring 60 personer på olika platser i Sverige fick då tillsammans ihop omkring 1500 otillgängliga objekt som anmäldes till Handikappombudsmannen och kommunala byggnadsnämnder. Om vi nu kan bli ett par hundra personer runt om i Sverige bör vi enkelt kunna komma upp i flera tusen anmälningar. Vår förhoppning är att aktionen ska väcka uppmärksamhet och föra upp vår fråga på samhällets agenda. Mer information om den andra massanmälningsaktionen kommer på vår hemsida inom kort, men man kan redan nu anmäla sig på info@marschen.se.

Slutligen vill jag än en gång upprepa att otillgänglighet är och förblir diskriminering. Otillgänglighet är en kränkning av vår rättighet att existera och verka på samma grunder som alla andra människor. När vi inte kan komma in i eller ta oss runt i affärer, butiker, restauranger, biografer eller på arbetsplatser blir vi diskriminerade. När vi inte kan åka buss, tåg, båt, taxi eller flyg blir vi diskriminerade. När vi inte får tillgång till information eller ett värdigt bemötande blir vi diskriminerade. Vi måste fortsätta att sprida budskapet för att nå vårt mål: Otillgänglighet är ingenting annat än diskriminering. Tack.