Hans Filipssons tal 2006

Vid den regniga avslutningen på Mynttorget talade Marschen för tillgänglighets koordinator Hans Filipsson till marschdeltagarna. Här kan du läsa talet.

I Sverige finns redan lagstiftning som är tänkt att tillgängliggöra samhället. Vissa lagar är stiftade för flera decennier sedan. Detta märks bland annat i plan- och bygglagen, som sedan 1966 innehållit regler för byggande ur tillgänglighetssynpunkt, och lagen om handikappanpassad kollektivtrafik från 1979.

Problemet är att lagarna antingen helt saknat sanktionsmöjligheter eller att de som funnits inte varit verkningsfulla.

Ta exempelvis Boverkets föreskrifter som sedan 1 december 2003 ger kommunala byggnadsnämnder rätt att utdöma vite för verksamheter som inte åtgärdar "enkelt avhjälpta hinder".

Enligt Boverket har dock hittills inte ett enda vitesföreläggande skett.

Boverkets uppföljning av föreskrifterna visar också att 68 % av alla fastighetsägare inte känner till eller endast hört talats om föreskrifterna.

Den 13 augusti 2005 genomförde vi vår nationella massanmälningsaktion mot diskriminerande otillgänglighet med omkring 50 deltagare. Resultatet blev över 1400 anmälningar om diskriminering till Handikappombudsmannen. Vid Marschen för tillgänglighet 2005 en vecka senare undersökte vi dessutom tillgängligheten längs marschsträckan, och då tillkom ytterligare 80 anmälningar.

Att 50 personer under ett par timmar en lördagseftermiddag kan komma upp i över 1400 anmälningar om otillgängliga objekt visar att detta bara är toppen av ett isberg.

En enkät som Statistiska Centralbyrån gjorde under 2005 på uppdrag av bland annat Handikappombudsmannen visar att varannan person med funktionshinder i Sverige upplever sig bli diskriminerad. Mer än var fjärde person med funktionshinder uppgav att man på grund av funktionshindret:

- inte kan använda lokaler.
- inte kan ta del av information.
- inte kan använda flyg, buss eller tåg.

Det kan alltså konstateras att otillgängligheten är den främsta orsaken till att människor med funktionshinder upplever sig bli diskriminerade i Sverige. Men otillgänglighet drabbar inte bara personer med funktionshinder, utan även föräldrar, barn, pojk- och flickvänner, makar, kompisar – kort sagt: samhället i stort. Inte minst drabbas samhället av en förlust i resurser genom att utestänga en så stor del av befolkningen från samhällslivet.

I dagsläget täcks arbetslivet och högskolestudier av diskrimineringslagstiftningar som i viss mån innefattar otillgänglighet som diskrimineringsgrund. Problemet med att ha separat lagstiftning av denna typ är att man inte ser helheten. Vad spelar det för roll om en persons arbetsplats är tillgänglig om personen inte kan ta bussen, tunnelbanan eller pendeltåget för att komma till arbetsplatsen? Om personen inte kan äta på den lokala lunchrestaurangen med arbetskompisarna för att den inte kommer in? Om personen vid exempelvis externa kundbesök möter otillgängliga lokaler? Att nöja sig med arbetslivet och högskolestudier är att sticka huvudet i sanden och tro att problemet är löst. Att genom transfereringssystemen bekosta särlösningar likt färdtjänst medan de allra flesta personer med funktionshinder skulle kunna använda en tillgängliggjord kollektivtrafik kostar enorma summor pengar varje år. Att inte ge personer med funktionshinder den självklara rätten att delta och ta del av samhället innebär att Sverige årligen går miste om enorma summor pengar.

I slutet av februari i år överlämnade Diskrimineringskommittén sitt slutbetänkande till demokratiminister Jens Orback. För personer med funktionshinder kan slutbetänkandet komma att bli historiskt i och med att otillgänglighet föreslås bli diskriminering.

Att otillgänglighet ska klassas som diskriminering är precis vad Marschen för tillgänglighet handlar om och vad vi kämpat för i fyra år. Därför föll det sig naturligt för oss att vilja uppvakta demokratiminister Orback med våra synpunkter. Tyvärr kunde han inte komma idag och därför överlämnade vi en appell med våra synpunkter till honom utanför Rosenbad i torsdags.

I stort sett kan man säga att vad jag berättat för er här är vad vi tog upp i vår skrivelse. Jag ska inte trötta ut er med våra synpunkter på detaljerna i Diskrimineringskommitténs förslag, men den största frågan är helt klart den ekonomiska skälighetsbedömningen. Enligt Diskrimineringskommitténs förslag ska verksamheters ekonomi avgöra om en situation varit diskriminerande eller inte. Med andra ord kan två identiska situationer komma att bedömas olika – i det ena fallet är det diskriminering, i det andra inte. Vi tror att risken är stor för att det blir en lag som inte når ända fram till målet. Istället för att låta verksamheters dåliga ekonomi innebära att situationer inte varit diskriminerande, vill vi att den ekonomiska skäligheten kopplas till möjligheten till subventioner eller ROT-avdrag.

Ansvars- och finansieringsprincipen bör i det långa loppet vara grunden för hur samhället ser på tillgänglighet. Tillgänglighet ska vara en naturlig del av ordinarie verksamhet, inte något som skapas i efterhand för att man "råkat glömma". Därför menar vi att subventioner eller ROT-avdrag bör ses som temporära åtgärder som ges under en begränsad tidsrymd vid ikraftträdandet av lagen.

Samhället – stat, landsting, länsstyrelser, kommuner etc. - subventionerar eller bekostar årligen insatser för exempelvis förbättrad miljö, vägbyggen, politiska partier, kulturella evenemang och hälsobefrämjande aktiviteter. Otillgängligheten är ett problem som genomsyrar varje nivå av samhällskroppen. Personer med funktionshinder betalar skatter precis som alla andra. Att tillgängliggöra samhället – framförallt i den byggda miljön – är att betrakta som en engångsinvestering. Samhället bör enligt vårt synsätt vara berett att ekonomiskt stödja grunden till ett tillgängligare Sverige.

För att ta ett exempel: USA var det första landet att införa en kraftig antidiskrimineringslagstiftning som innefattar otillgänglighet. Det gjorde man 1990 i och med Americans with Disabilities Act. Under lagens första år - fram till 31 december 1990 - kunde alla företag, oavsett storlek göra skatteavdrag med $35 000 för undanröjande av "architectural or transportation barriers". Därefter sänktes avdragsmöjligheten till $15 000, där nivån fortfarande ligger idag. Ytterligare skattemässiga fördelar finns för småföretag som vidtar åtgärder för att uppfylla tillgänglighetskraven i ADA.

Att påstå att Sverige inte skulle ha råd till något liknande är befängt.

Vi efterlyser därför att de politiska partierna genast tar sitt ansvar att profilera sig i politik och debatt så att väljare med funktionshinder ska få veta vilka partier som vill införa den ur tillgänglighetssynpunkt mest optimala diskrimineringslagstiftningen. Det finns 1,8 miljoner människor med funktionshinder i Sverige. Av dessa torde över omkring 1,4 miljoner ha rösträtt. Det är ganska många röster som det partiet kan komma att få.

Tillgänglighet är ytterst en fråga om mänskliga rättigheter och alla människors möjlighet att delta och ta del av samhället. Att klassa otillgänglighet som diskriminering innebär ett samhälleligt ställningstagande för just rätten för den största minoriteten i Sverige att få verka på samma grunder som alla andra.

Otillgänglighet av den grad som finns i Sverige idag är inte värdigt ett modernt samhälle, och grunden till ett mer tillgängligt Sverige läggs genom att göra otillgänglighet till diskriminering av personer med funktionshinder.