Otillgänglighet föreslås bli diskriminering

Diskrimineringskommitténs slutbetänkande överlämnat

Otillgänglighet föreslås att bli grund för diskriminering. Detta enligt den parlamentariska Diskrimineringskommitténs slutbetänkande som överlämnades i slutet av förra veckan.

Den parlamentariska Diskrimineringskommittén har i tre år haft att utreda en utvidgad svensk diskrimineringslagstiftning med bland annat den för Marschen för tillgänglighet centrala frågan om otillgänglighet ska utgöra en grund för diskriminering. Fredagen den 24 februari överlämnades slutbetänkandet En sammanhållen diskrimineringslagstiftning (SOU 2006:22) till statsrådet Jens Orrback.

Det övergripande förslaget är att samla alla nuvarande diskrimineringslagstiftningar i en. För personer med funktionsnedsättning innebär det att lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionsnedsättning, lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan, lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering och den kommande lagen (2006:000) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever upphör. Man vill också slå samman alla nuvarande diskrimineringsombudsmän utom Barnombudsmannen (Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Handikappombudsmannen och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning) till en ny myndighet - Ombudsmannen mot diskriminering.

Otillgänglighet som diskrimineringsgrund
Slutbetänkadet innehåller ett par förslag som är positiva för personer med funktionsnedsättning. Det mest betydelsefulla är utan tvekan förslaget om att otillgänglighet ska utgöra grund för diskriminering:

"Den som omfattas av lagens förbud mot diskriminering som gäller utbildning och andra samhällsområden än arbetslivet får inte missgynna en person med funktionsnedsättning genom att underlåta att vidta sådana skäliga åtgärder för tillgänglighet som skulle kunna bidra till att den personen kan ta del av den vara, tjänst eller bostad eller verksamhet som avses, på lika villkor med personer utan sådant funktionsnedsättning.

Skyldigheten att vidta åtgärder för tillgänglighet gäller dock inte enskilda personer som tillhandahåller varor, tjänster eller bostäder.

Underlåtenhet att vidta åtgärder för tillgänglighet är att anse som diskriminering."

Därmed har Diskrimineringskommittén tagit det steg för övriga samhällsområden som redan tagits inom arbetslivet och högskolestudier, där otillgänglighet redan är diskrimineringsgrund för personer med funktionsnedsättning.

Utvidgade samhällsområden
Lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering innehåller inget skydd mot diskriminering för personer med funktionsnedsättning inom socialtjänsten, socialförsäkringssystemet eller hälso- och sjukvård. Diskrimineringskommittén föreslår att diskrimineringsskyddet ska gälla även för personer med funktionsnedsättning på dessa områden.

Dessutom föreslår man en utvidgning till fler samhällsområden vilket gör att följande områden täcks:
- arbetslivet
- utbildning
- arbetsmarknadspolitisk verksamhet
- start eller bedrivande av näringsverksamhet
- yrkesutövning
- medlemskap m.m. i arbetstagar-, arbetsgivar-, och yrkesorganisationer
- varor, tjänster och bostäder
- allmän sammankomst och offentlig tillställning
- socialtjänsten och färdtjänst, riksfärdtjänst samt bostadsanpassningsbidrag
- socialförsäkringssystemet,
- arbetslöshetsförsäkringen
- hälso- och sjukvården,
- statligt studiestöd
- värn- och civilplikt samt i fråga om
- offentlig anställning och offentligt uppdrag.

Inom alla dessa områden föreslår slutbetänkandet att underlåtenhet att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet ska vara diskriminering.

Skadestånd
När det gäller skadestånd skriver kommittén:

"Även när det gäller skadestånd i fråga om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning, och underlåtenhet att fullgöra utrednings- och åtgärdsskyldigheten, har den som kan styrka att en skada beror på uteblivna eller otillräckliga åtgärder för tillgänglighet respektive otillräcklig utredning och åtgärder, rätt till både ersättning för kränkningen av värdigheten (ideellt skadestånd) och för utlägg och faktisk förlust (ekonomiskt skadestånd) som diskrimineringen föranlett. Skadeståndsskyldigheten i dessa delar har införts genom lagen.

När det gäller nivån – storleken – av utdömda skadestånd inverkar inte avsikten hos den som diskriminerat. I stället är det graden av kränkning som den diskriminerade kan anses ha utsatts för som är avgörande för ersättningens storlek. Avsikten hos den som diskriminerat skall beaktas endast i den mån kränkningen kan anses ha påverkats därav.

Om det finns särskilda skäl kan skadeståndet sättas ned eller falla bort, dvs. jämkas. I särskilda skäl ligger att möjligheten till jämkningen skall tillämpas restriktivt. Att jämka ekonomiskt skadestånd skall inte förekomma annat än i rena undantagsfall. Skäl för jämkning av allmänt skadestånd kan vara om spontana, verkliga försök har gjorts att komma till rätta med situationen. Vid jämkningen bör den kränktes intresse beaktas. Vid allvarliga kränkningar skall jämkning kunna komma i fråga endast i mycket särpräglade undantagssituationer. Avsikten hos den som diskriminerat utgör inte skäl för jämkning. Däremot kan som skäl för jämkning beaktas att den som diskriminerat varken insett eller borde ha insett att tillämpningen av en bestämmelse etc. medförde diskriminering.

Enligt förslaget ska alltså en person med funktionsnedsättning som diskrimineras på grund av otillgänglighet kunna få skadestånd. Intressant att notera är att det inte bara gäller allmänt (ideellt) skadestånd, utan även ekonomiskt skadestånd. Det är inte fallet i nuvarande lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionsnedsättning.

"Ett förslag i rätt riktning"
- Det här är ett förslag i rätt riktning. Man har förstått att otillgänglighet måste klassas som diskriminering och man har förstått att det måste svida ekonomiskt att diskriminera människor med funktionsnedsättning, säger Hans Filipsson, koordinator för Marschen för tillgänglighet.

- "Det skall vara diskriminering att inte vidta skäliga åtgärder för ökad tillgänglighet" står det i Diskrimineringskommitténs slutbetänkande, vilket kan klinga vackert, men vem eller vad avgör vad som är skäligt, säger Peter Morelius, sponsringsansvarig för Marschen för tillgänglighet. Jag tror personligen att "skälighetsprincipen" kan bli ett verktyg för tex fastighetsägare att slippa undan i arbetet för ett tillgängligare samhälle, och då är ju frågan om vi vunnit något på Diskrimineringskommitténs förslag.

- Den sedvanliga svenska brasklappen om att kraven på tillgänglighet ska vara "skäliga" är naturligtvis tröttsam, men vi får se det som ett stort steg för den svenska politiska agendan och naturligtvis för de hundratusentals svenskar som dagligen diskrimineras på grund av otillgänglighet, avslutar Hans Filipsson.

Marschen för tillgänglighet får anledning att återkomma till slutbetänkandet längre fram.

Webbsidor:
Justitiedepartementets pressmeddelande om slutbetänkadet:
http://www.regeringen.se/sb/d/6349/a/58766

Se pressträffen där Diskrimineringskommittén presenterar sitt slutbetänkade i efterhand:
http://www.regeringen.se/sb/d/6347/a/58740

Ladda ned slutbetänkandet i sin helhet:
http://www.regeringen.se/sb/d/6155/a/58696